När familjen rivs sönder

Hej!

Här kommer fortsättningen från Del 10!


Så jourhemmet gick bra och jag trivdes verkligen där. Men ett jourhem är bara ett tillfälligt boende. På ett jourhem kan man bo i upp till 3 månader, men det kan bli förlängt till 6 månader, om man inte hittar ett annat boende. Anledningen till att man bara kan bo på ett jourhem i 3 månader, är för att man inte ska hinna fästa sig vid varandra, eftersom att det bara är ett tillfälligt boende och man ska flytta vidare.
Men socialen förlängde min tid hos jourfamiljen till 6 månader, för att dom inte kunde hitta ett passande familjehem för mig.
För varje dag som gick, så kom jag och jourfamiljen bara närmare och närmare varandra och vi tyckte om varandra mer och mer. Och då började jag känna att det där var det perfekta stället för mig, och jag kände också hur dom blev mer och mer som en familj för mig.

Men sen kom dagen då socialen hade hittat ett familjehem åt mig.
Så jag fick åka dit med mamma och socialen och träffa dom först över en fika. Så att jag och familjehemmet kunde få en bild av varandra.
Jag hatade situationen jag var i. Att jag var tvungen att flytta från jourfamiljen som jag tyckte så mycket om.
Men hur mycket jag än hatade situationen, så verkade familjehemmet faktiskt bra.

Så jag fick flytta dit.

När familjehemmet kom för att hämta mig från jourfamiljen så var stämningen väldigt sorglig. När vi skulle krama varandra hej då, så ville jag inte släppa taget.

När vi satte oss i bilen så stog jourfamiljen på verandan och vinkade av oss. Jag vinkade genom rutan och följde dom med blicken tills jag inte längre kunde se dom.

Det gjorde så ont i hjärtat att åka därifrån. Men jag hade ju ingenting att säga till om, så jag försökte göra det bästa av situationen och blicka framåt.

När kom fram så började dom med att visa mig runt och visa mitt nya rum.

Under tiden dom visade mig runt så tänkte jag samma sak där, som när jag först flyttade till jourfamiljen. Jag letade efter rymningsvägar. Jag hade inte tänkt att rymma, men jag ville bara veta att chansen fanns, om det skulle behövas. Som en liten trygghet, att jag inte var inlåst.

Dagarna flöt på bra. Jag berättade för dom om min biologiska pappa och att jag ville söka upp honom. Då bestämde dom sig för att hjälpa mig. Och det tog inte lång tid förrän dom hittade honom. Men uppgifterna som dom hittade om honom, stämde inte alls med vad mamma hade berättat för mig. Mamma hade också sagt att han var 12 år äldre än henne, men i uppgifterna vi hittade så stog det att han var 8 år äldre än henne.

Jag tror att mamma inte sa sanningen till mig för att vilseleda mig så att jag inte kunde hitta honom på egen hand.

Jag hittade han även på facebook, så jag skickade en vänförfrågan till honom, för att först se om han var mottaglig för kontakt.

 

Från familjehemmet hade jag ca 1 timmes bussresa till skolan varje dag. Det gjorde ingenting, för jag älskade att åka buss. Det var så skönt att bara sitta för sig själv och lyssna på musik. Musik som passade mina känslor och tankar.

Men helt plötsligt så gick det inte att åka buss längre, för att jag blev extremt åksjuk.

Jag har alltid varit åksjuk, men det gick bra om jag satt vid ett fönster så jag kunde se ut. Men plötsligt så gick inte det längre. Jag fick anstränga mig under hela resan för att inte spy. Och många gåner, fick jag trycka på stopp knappen på bussen, så att jag kunde springa ut och spy.

Jag började förstå att någonting inte stog rätt till. Jag kunde ju inte bara bli så åksjuk från ingenstans.

Så jag bokade en tid på ungdomsmottagningen.

Jag och min bästa vän, brukade ofta vara på ungdomsmottagningen. Vi var ofta där för att hämta kondomer, ta graviditetstest och klamydiatest.

Barnmorskorna gav oss små utskällningar ibland för att vi inte var tillräckligt ansvarsfulla. Och det var vi inte heller. Vi visste precis vad man kunde få för konsekvenser om man inte använde skydd, men vi insåg inte allvaret riktigt. Det ända jag tänkte var "Äh, det händer andra, inte mig" och "Det har ju aldrig hänt någonting innan, så varför skulle det hända någonting nu?"

Så min bästa vän följde även med mig på det här mötet. Jag var helt säker på att testet skulle visa negativt, precis som alla andra gånger.

Men sen sa barnmorskan att testet visade positivt.

Jag vart chockad (Konstigt nog) och visste inte vad jag skulle tänka. Barnmorskan kände på min mage och sa att hon trodde att jag var i vecka 12. Jag kunde inte förstå hur jag hade kunnat gå så länge utan att märka någonting.

Sen frågade hon mig hur jag ville göra, om jag skulle göra abort eller behålla den. Men jag svarade snabbt att jag ville göra abort. Jag visste att det var det rätta beslutet. Jag var ju bara 16 år och jag visste att det var alldeles för tidigt och att jag skulle aldrig kunna klara av att ta hand om ett barn i det läget jag var i, och jag hade ju heller ingen inkomst. Jag ville ha ett normalt tonårsliv och gå i gymnasiet.

Så vi bokade in en tid på sjukhuset för abort.

Jag berättade för familjehemmet att jag var gravid och skulle göra abort. Det tyckte dom var ett bra beslut, men dom sa också att dom skulle stötta mig i vad jag än skulle bestämma mig för.

 

Jag hade nu bott i det nya familjehemmet i ca 3 veckor och min bästa vän skulle komma och sova hos mig över en helg.

Det var fint väder, så vi bestämde oss för att sola på altanen. Jag hade bikini och min bästa vän hade en kort kjol och linne.

Då kom familjehems-pappan och tittade till oss. Han vände sig mot min bästa vän och sa "Men ska inte du också klä av dig?". Och sättet han sa det på, kändes väldigt obekvämt. Vi hade inte brytt oss så mycket om han hade sagt det på ett sarkastiskt sätt, men det gjorde han absolut inte.

Så vi kände oss väldigt obekväma och gick in.

Vi hade varit på ikea dagen innan, och köpt möbler till mitt rum. Så jag och min bästa vän, gick ner till mitt rum och skulle sätta ihop resten av möblerna. Då kom familjehems-pappan ner och skulle hjälpa oss.

Bredvid mitt rum, fanns det ett litet källar rum med verktyg. Han sa att han behövde en skruvmejsel som fanns där inne. Så jag gick in dit och letade efter den. Lampan funkade inte där inne, så jag fick ha dörren öppen så mycket som det gick för att få in lite ljus.

Medans jag stog där inne och letade så kom han också in dit. Först stog han bara och stirrade på mig, sen gick han sakta mot mig med en allvarlig blick och släppte inte blicken från mina ögon. Tillslut så stog han jätte nära mig och bara stirrade. Då kände jag mig rädd. Jag trodde att han skulle försöka göra något sexuellt eller göra mig illa.

Tillslut så vände han blicken mot något annat, och då skyndade jag mig ut ur rummet. Jag kände mig så obekväm och min kropp skakade. Mitt intryck av honom ändrades totalt, och jag kunde absolut inte se han som en foster pappa längre. Han blev en "Äckel gubbe" i mina ögon.