När familjen rivs sönder

 

Här kommer fortsättningen från Del 6!

 

Hemma hade vi regelbundna soc möten. Min pappa var en väldigt tystlåten och blyg person. På alla frågor och åsikter som socialen hade så sa han bara ja och höll med. Jag tror att det var många saker som han egentligen inte höll med om, men gjorde det i alla fall bara för att socialen är så maktfulla och för att han är konflikträdd för främmande människor. Så på våra möten var det jag som förde talan och pratade åt pappa.

Jag tyckte ju inte alls om socialen när jag var i den åldern så jag hade också en ganska taskig ton mot dom.

Jag kände då att det blev min uppgift att säga till socialen att allt var bra hemma och att vi inte behövde dom.

Allt var ju verkligen inte bra hemma, men då visste jag inget bättre. Jag trodde att så som vi hade det hemma, var normalt. Och ena min syster hade ju redan fått flytta och jag ville verkligen inte att någon mer av mina syskon skulle få flytta och bli splittrad från familjen. Så jag gjorde allt jag kunde för att skydda dom.

Så här stog det bland annat i utrednigen från socialen.

Jag har bytt ut mitt namn till *Nichole*

 

Här fick också mina småsyskon en kontaktfamilj som dom var hos varannan helg.

Det tyckte mina syskon var jätte kul, och dom såg alltid fram emot att åka dit.

Men tyvärr så höll inte det så länge och var tvungen att avslutas då pappan där i hemmet plötsligt gick bort.

Mina syskon blev jätte ledsna eftersom att dom hade hunnit knyta starka band till varandra.

En dag när jag och mina syskon kom hem, så såg vi att pappa såg helt sönderslagen ut. Till mina småsyskon så sa han att han hade ramlat i trappan. Men till mig så berättade han att det var min mammas kille och hans kompis som hade kommit och knackat på våran dörr. Och när han öppnade dörren så drog dom ut pappa till trappen och misshandlade honom. 

När jag träffade mamma efter det så berättade hon att hon mådde så dåligt och inte orkade mer och att allt var pappas fel. Och mammas kille orkade inte se mamma må dåligt längre, så han kom på en egen lösning som mamma stöttade. Vilket var, att misshandla pappa.

Helt sjukt. Jag trodde verkligen inte att mamma kunde sjunka så lågt.

Efter det här så blev min pappa ärrad i en väldigt lång tid. Han höll sig inne om dagarna och vågade inte vara ute. När pappa och hans tjej var tvugna att åka till tex apoteket, så satt han kvar i bilen med låsta dörrar medans hon gick in och handlade.

Jag tyckte verkligen synd om pappa.

Men sen blev pappa också väldigt deprimerad, så deprimerad att han slutade äta och ta hand om mig och mina syskon. (Det lilla han gjorde innan)

Pappas tjej fick då ta över allt ansvar med mina syskon och mig. Samtidigt som hon jobbade heltid. Socialen misstänkte också att min 7 åriga lillebror hade adhd. Så allt blev för mycket för pappas tjej. Då ringde hon socialen och berättade om allt och bad om hjälp.

Socialen bestämde sig då för att flytta på min 7 åriga bror och 11 åriga syster till ett familjehem.

Första familjehemmet som mina syskon placerades på, kunde inte handskas med mina syskon. Så då fick dom flytta vidare till ett annat familjehem.

 

Jag blev bara värre och värre.

Jag började känna mycket mer aggression i kroppen och jag började ta ut min aggressivitet mot folk. Jag började nappa på bråk runt omkring mig. Även om bråken inte alls hade med mig att göra, så la jag mig i för att få ut mina aggressioner. Det slutade med att jag misshandlade 2 stycken tjejer. Jag fick jag gå igenom en rättegång om misshandel och olaga hot.

Socialen hade länge försökt övertala mig att gå med i något som kallades Frizon, som är en samtalsgrupp för barn till missbrukare. Eftersom att jag sagt nej till de tidigare, så blev det nu ett tvång för mig att gå där, från rättegången. Det skulle bli ca 8 möten.

Till min förvånad så tyckte jag faktisk om mötena. Jag visste inte att det fanns andra som hade det som jag. Jag trodde jag var ensam i att ha sånna knäppa föräldrar. Och efter varje möte, så kände jag mig alltid så stark och glad. Och framförallt förstådd. Men bara efter några timmar så försvann allt. För då kom jag tillbaka till verkligheten igen.

 

Mitt beteende började som sagt gå utom all kontroll.

Jag och pappa började bråka ännu mera än innan. Hur det ens var möjligt.

Jag började vara ute hela nätter, och jag började festa mer och mer. jag kunde till och med vara borta i flera dagar, och när jag kom hem så frågade inte pappa vart jag hade varit eller vad jag hade gjort. Det var bara tyst. Precis som om jag var osynlig.

Sen började jag också ta hem folk mitt i natten och hade små fester i mitt rum. Pappa vaknade såklart av det,  han gick runt och var sur, men sa inte ett ljud.

Ända gången han påpekade mitt beteende, var när jag frågade om pengar. För då använda han det till en anledning att säga nej. Men annars sa han aldrig någonting.

Sen började jag umgås med en annan tjej ett tag. Hon brukade röka hasch varje kväll. och eftersom att jag umgicks med henne rätt mycket då, så rökte jag också med henne.

En kväll när jag och min bästa vän hade varit på en fest så hade vi rökt ganska mycket under den kvällen, så vi var riktigt höga när vi var på väg hem. Men när vi började närma oss hemma så insåg vi att vi inte kunde gå hem så höga. Men sen fick vi för att vi blev jagade, så då skyndade vi oss hem till mig och gömde oss i mitt rum.

Pappa märkte aldrig någonting. Vad han vet så har jag aldrig provat droger.