När familjen rivs sönder

 

Här kommer fortsättningen från Del 5!

 

Nu var det dags för min lillebror att komma till världen. han föddes tre dagar innan mig och fick komma hem på min födelsedag. Det kan man kalla en bra present!

 

En dag så satt jag inne i pappas sovrum med min nyfödde lillebror och myste. Sen kommer min 6 åriga lillebror ut från sitt rum med blicken nere på golvet och rynkiga bekymrade ögonbrn. Han brukade se ut så när han skämdes och hade gjort något dumt. Han fortsatte förbi oss utan att kolla på oss, och så gick han vidare till vardagsrummet och gömde sig under bordet.

Pappas tjej såg också hur min lillebror såg ut, och gick i hans rum för att kolla vad han hade hittat på för något. När hon går runt där inne så ropar hon på mig. När jag kom in dit så kände vi hur det luktade bränt i hela rummet. Vi letade och lyfte på saker, men hittade ingenting. Jag pratade också med min bästa vän under tiden vi letade.

Mitt rum satt ihop med hans rum med bara en dörr emellan. Så jag öppnade min dörr, och så fort jag öppnade dörren så bara vällde det ut rök. Jag kunde inte se något först, men sen såg jag elden. Det var en säng som stog precis vid dörren som brann för fullt. När jag fick syn på elden så fick jag panik och skrek att det brann och lade på telefonen.

Pappas tjej sprang ut med barnen och pappa sprang och hämtade vatten och jag sprang till telefonen och ringde brandkåren. Och det, måste jag säga var väldigt bra reflexer av oss!

Brandkåren kom och skickade ut oss från lägenheten. När vi stog utanför lägenheten så började min pappa att skrika på min 6 åriga bror. Han skrek "Det här är ditt fel! Ser du nu vad du har gjort!". Min lillebror blev jätte ledsen och rädd.

Då vart jag jätte arg på pappa, så jag hukade mig ner framför min lillebror och sa "Det är okej, du gjorde det inte med flit" och så kramade jag om honom.

Branden kom till på det här viset. Min lillebror gick in i mitt rum och hittade en tändare. Så han tog tändaren och eldade på ett papper, och när elden började sprida sig på pappret så la han den på sängen. Men då började täcket att brinna. Det låg en madrass på golvet som han tog upp och la på sängen för att försöka släcka elden. Men då började ju den också att brinna. Och det var då han vart rädd och gick därifrån.

Så när vi stog utanför lägenheten så började pappa att säga att vi inte fick säga sanningen till någon om hur branden kom till, utan jag var tvungen att säga att jag hade glömt ett brinnande ljus i mitt rum som vällt omkull.

Så det gjorde jag.

 

Sen flyttade vi till en annan lägenhet och jag var nu 15 år.

Skolan gick inte bra för mig. Jag hade börjat skolka ganska mycket och hittat på många dumma bus i skolan.

Till exempel, så rökte jag inne på lektionerna när lärarna inte såg. Och på vintern så brukade vi röka inne på toaletterna. Och jag var väldigt stökig inne på lektionerna. Trotsade lärarna och överröstade dom när dom skulle försöka prata, tills dom inte orkade mer och blåste av lektionerna. Vi gjorde också en del saker som jag inte kan nämna här.

Hemma hade det blivit kaos. Jag och pappa pratade aldrig. Vi pratade bara när jag ville ha någonting, som tex pengar. Han sa alltid nej, och så fort jag inte fick som jag ville så började jag skrika och skälla på honom. Så antingen så bråkade vi eller så gick vi runt i våran tystnad.

Min mamma brukade jag träffa ibland på ett cafe i stan. Hon bodde nu hos killen hon träffade tidigare. Båda två har missbruksproblem.

Jag fick aldrig komma hem till mamma, för hon och hennes kille ville inte riskera att någon skulle få reda på vart de bodde någonstans. Och mamma hade skaffat skyddad identitet.

Jag tänkte aldrig på varför, utan jag tyckte bara att det var konstigt.

Min mamma hade ingen kontakt med mina småsyskon. Eftersom att ingen fick komma hem till henne och hon tyckte att dom var för små för att träffa på cafe, så träffade hon dom inte över huvud taget. Det blev lättare för henne på det viset. Hon kunde ringa till dom ibland på deras födelsedagar och lova dom massor av presenter och att hon skulle komma på deras kalas. Men inget hon lovade blev någonsin av.

Mina syskon trodde alltid på det mamma sa, att hon skulle komma på kalasen och ta med sig presenter. Och när hon inte kom så blev dom jätte ledsna och grät. Och dom få gångerna hon ringde till dom så brukade hon alltid avsluta samtalen genom att säga att hon skulle ringa dom dagen efter. Mina syskon väntade då vid telefonen hela dagen, och när dagen hade gått och det inte kom något samtal så blev dom jätte ledsna och grät.

När jag såg mina syskon bli så ledsna så blev jag jätte arg på mamma och bestämde träff med henne på ett cafe på stan. När hon kom så gav jag henne världens utskällning och sa att hon måste bli en bättre mamma, att hon måste hålla det hon lovar och träffa dom oftare. Men bortförklaringen jag fick av henne kommer jag aldrig att glömma.

Hon sa " Men jag har inte haft någon mamma under min uppväxt som visat mig hur man ska göra, så jag vet inte hur man ska vara en mamma".

Jag blev så arg av dom orden. För min mamma har varit världens bästa mamma fram till att jag blev 12 år och mamma och pappa skilde sig. Har hon då helt plötsligt glömt bort hur man är en mamma? Efter 12 år?!

Nej. Jag visste att det där bara var en riktigt dålig bortförklaring.