När familjen rivs sönder

För dig som har eller haft en jobbig uppväxt

Del 8 (Jag träffade min storebror för första gången)

Kategori: Del 8, Jag träffade min storebror för fö

Hej!
 
Förlåt för att det inte kom något inlägg igår kväll, Jag var tvungen att ta en vilande dag. Det kan vara ganska jobbigt att skriva om min uppväxt, för det är många saker som jag har lagt bakom mig men som jag nu tänker tillbaka på och försöker komma ihåg så detaljerat som möjligt och skriva in det här på bloggen.
Men det är skönt att få det ur sig.
 
Men här kommer fortsättningen från Del 7!
 
 
( Jag gick här i 9an )
En dag när vi hade bild lektion i skolan så skulle jag låna datorn i klassrummet. Man fick bara använda den för att skriva ut bilder, men jag brukade alltid använda den till att gå in på sociala medier som t.ex. bilddagboken, som det hette då. När jag loggade in så hade jag fått ett meddelande från en okänd person. Men när jag började läsa så kunde jag inte tro mina ögon. Det var ett meddelande från min storebror från min biologiska pappas sida. Han som jag alltid har velat söka upp, men inte kunnat, eftersom att det ända jag visste om honom var hans förnamn. I brevet så förklarade han att vi har samma pappa och att han ville lära känna mig.
Jag blev så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag ropade på min bästa vän och visade henne meddelandet.
Så jag och min bror började ha kontakt genom internet och telefon. Och sen bestämde vi även träff. Och den första träffen kommer jag aldrig att glömma.
Vi bestämde att han skulle komma till min hemstad. Han skulle ta med sin flickvän, och jag tog med min bästa vän.
När vi stog på mötesplatsen, var jag jätte nervös. Jag skulle ju träffa min storebror för första gången. Jag var så nervös att jag nästan tänkte fly därifrån, men min bästa vän lugnade ner mig och fick mig att stanna kvar. Plötsligt får jag syn på honom. Han var då kanske 10 meter ifrån mig och var på väg mot mig. När han är på väg mot mig så tittade vi väldigt mycket på varandra. Vi släppte aldrig blicken från varandra. Det jag tänkte på var, shit, det här är min bror. Min storebror är här. Mitt framför mig. Är vi lika? Syns det att vi är syskon? Äntligen har jag en storebror!
Ja det var som sagt många tankar i mitt huvud på en och samma gång.
Sen kom jag på alla frågar jag hade till honom. Och det var många.
Vi gick igenom stan till ett biblotek. Där kunde vi sitta och prata i lugn och ro. Och då började jag fråga alla mina frågor. En av frågorna var hur våran pappa var. Min bror hade inte haft någon kontakt med våran pappa sen han var 5 år. Det var våran pappa som hade tagit avstånd från honom. Min bror tyckte inte han var något att ha och ville inte alls träffa honom.
Även fast våran pappa övergivit både mig och min bror, så ville jag ändå träffa honom. Först så ville jag veta hur han såg ut, och så ville jag ta reda på själv om han var något att ha eller inte. Så min bror sa att om jag verkligen vill träffa honom så kan han följa med mig som ett stöd för min skull. Det gjorde mig väldigt glad, att min bror kunde göra det för mig fast vi precis hade träffats och för att han tyckte som han gjorde.
 
Jag och min bror bestämde fler träffar och höll kontakten bra. Och jag hade också bestämt mig för att träffa min biologiska pappa någon gång.
Jag berättade aldrig det här för min pappa. Jag ville inte att han skulle ta det på fel sätt. Jag tänkte att han kanske skulle tro att han inte räcker till för mig längre, och att jag därför skulle ta kontakt med min biologiska pappa. Men jag ville ta kontakt med min biologiska pappa för att jag var nyfiken på honom. Och det skulle vem som helst i min situation vara.
Så jag bestämde mig för att inte säga någonting.
 
Min biologiska pappa är från Turkiet. Så jag är egentligen halv svensk och halv turk. Men jag betraktar mig själv som hel svensk. Eftersom att jag har växt upp med mina svenska föräldrar och syskon och inte vetat om något annat.
När jag tidigare har frågat min mamma om min biologiska pappa, så har hon alltid skrämt upp mig med historier, om hur dom gifter bort unga tjejer till gubbar i Turkiet. Och att tjejerna inte har någonting att säga till om.
Hon sa också att om jag träffar min biologiska pappa, så kanske han kidnappar mig till Turkiet och gifter bort mig. Och så sa hon att det var ganska vanligt att sånt hände. Och om det skulle hända mig så skulle hon bli maktlös och inte kunna hjälpa mig.
Så dom där tankarna spökade också i mitt huvud när jag tänkte på att jag skulle träffa honom. Men någonstans så tänkte jag också att mamma kanske bara sa så för att skrämma upp mig. Eller att om det var sant så kanske det inte var så längre, att det kanske bara var på hennes tid när hon var ung.
 
Men nu hoppar vi igen till hur det var hemma.
Hemma var det fortfarande lika dant. Jag var osynlig. Dom ända gångerna jag inte var osynlig, var när jag och pappa bråkade. Och det var ofta.
Jag brukade inte vara hemma ofta. Jag brukade ofta bara vara hemma små stunder för att fixa till mig lite och för att fråga pappa om pengar. Som alltid slutade i bråk.
Pappa och hans tjej hade väntat ett till barn, men hon fick missfall.
En dag så tog jag med mig min bästa vän hem, som många andra dagar. Och frågade pappa om pengar. han sa som vanligt nej och vi började skrika på varandra.
När vi står där och skriker på varandra, så kommer pappas tjej och ställer sig mellan oss och skriker till mig att jag ska sluta bråka, och sen sa hon att det var mitt fel att hon fick missfall. För att jag jämt skulle bråka så mycket.
Jag blev helt tyst. Chockad. Jag kunde inte förstå vad jag precis hade hört. Jag har alltid haft svårt att visa känslor och gråta. Så sällan att jag skulle kunna räkna hur många gånger jag gråtit i tonåren.
 
Men när jag stog där tyst och tänkte på vad hon sagt, så kände jag hur tårarna ville ut.
Så jag gick ut på en gång. Min kropp skakade och jag försökte ta några djupa andetag. Sen la min bästa vän sin hand på min arm, och då bröt jag ihop. Jag grät och grät och hon höll om mig.
 
Idag har jag lagt det bakom mig. Jag gick länge med ett ont öga mot henne. Men jag vet att hon inte är stolt över vad hon gjorde och jag vet att hon ångar sig, så pass att hon inte velat prata om det.
Nu i senare år så har jag också varit med om ett missfall, då har jag också förstått mer hur hon kände och mådde.
Och jag förstår också att det var sorgen efter missfallet som styrde henne tankar och känslor. Hon agerade utan att hinna tänka före.
Det var absolut inte okej att säga så som hon gjorde. Men idag har jag mer förståelse för henne och hur hon mådde då. Hon hade det inte lätt med allt ansvar som hon fick bära själv, och sen få missfall mitt inne i röran.
 
 
 
Fortsättningen kommer i Del 9!