När familjen rivs sönder

 

Här kommer fortsättningen från del 4!

 

Innan socialen hittade ett hvb hem till min syster så fick först en kontaktfamilj, men det höll inte länge då min syster hellre stack iväg och hittade på andra saker. Så då placerade socialen henne på ett jourhem så länge.

Hon fick bo där i ca 2-3 månader, sen hittade dom ett hvb hem som hon blev placerad på.

Hon rymde väldigt ofta. Och varje gång så var jag den som lyckades hitta henne och fick henne hem.

Jag och min syster hade många gemensamma vänner, så på så vis kunde jag hitta henne.

 

Nu väntade min pappa och hans tjej ett barn och det var snart dags för mig att få en till lillebror. Det såg jag fram emot. Jag hade börjat tycka om pappas nya tjej mer nu också. För hon brukade köpa cigaretter till mig när jag inte hade några, och så köpte hon alltid choklad och cola till mig när jag hade min mens.

 

Nu ska jag också berätta att pappa inte är min biologiska pappa. Men jag kallar honom för pappa, för att det är han som har funnits där för mig och han har varit min pappa sen jag var ca 1 år gammal.

Min biologiska pappa hade jag aldrig träffat.

Men jag har vetat om, sen tidig ålder, att jag har en biologisk pappa någonstans, som bara inte ville ha barn.

Mamma hade också berättat för mig när jag var liten att min biologiska pappa också har en son, som är några år äldre än mig. Så jag hade också en bror som jag aldrig träffat. Jag har frågat mamma mycket om honom, men det ända hon visste om honom var hans förnamn, ingenting annat. Så det gick ju inte att söka upp honom.

Min biologiska pappa ville jag inte söka upp, eftersom att jag redan hade en pappa.

 

Någonting som jag har glömt att skriva om, är hur det gick för mig i skolan med all mobbning. Ni som inte har läst om mobbningen, kan göra det i Del 1.

 

Efter en lång tid av mobbning, så fick jag och mina två kompisar nog. Så vi berättade för lärarna hur allting låg till. Och dom lovade att dom skulle hjälpa oss. Men det gjorde dom inte. Mobbningen fortsatte lika hemskt som innan. Bara det att nu var jag räddare, eftersom att lärarna inte kunde hjälpa oss.

Så det var en dag i klassrummet då vi hade lektion. Jag kände mig kissnödig, men vågade inte gå på toaletten. Jag var rädd att dom skulle säga någonting dumt till mig när jag skulle gå ut från klassrummet, och jag var rädd för att dom skulle följa efter mig till toaletten och hålla för dörren så att jag inte kunde komma ut.

Så jag satt kvar på min stol och försökte allt vad jag kunde att hålla mig. Men tillslut så gick det inte längre. Jag kunde inte stoppa det. Det började rinna mer och mer, och man hörde hur det började plaska på golvet.

Lärarna såg det, och blåste ev lektionen på en gång och sa att det var rast. Jag hörde hur killarna började skrika "HAHA hon kissade på sig". men lärarna skyddade mig och sa att det var ett glas vatten som åkte omkull och sen skickade dom ut dom.

Det var hemskt! Att vara så rädd att man inte ens vågade gå på toaletten.

Så eftersom att lärarna inte kunde hjälpa oss mot all mobbning så bestämde jag mig för att berätta för mamma och pappa om mobbningen. Och då sa jag också att jag ville byta skola.

Pappa ville inte att jag skulle byta skola. Men då sa mamma "Men då flyttar jag på henne utan din tillåtelse, för det är jag som har vårdnaden om henne".

 

Så jag och min bästa vän bytte till samma skola, och vi hamnde i samma klass som tur var.

När vi skulle komma till en ny främmande skola, så tänkte jag att, nu kan jag vara vem jag vill, för ingen här vet vem jag är. Och jag hade bestämt mig för att jag aldrig mer skulle låta mig mobbas.

Så i den nya skolan blev jag en kaxigare person, som alltid sa vad jag tyckte och tänkte. Och när jag såg någon bli mobbad så gick jag alltid dit och skyddade dom. För jag visste ju precis hur det kändes att bli mobbad.

Så jag använde min nya starka attetyd mot mobbarna. Och dom slutade alltid när jag sa till dom.

Det kändes så himla bra!

 

 

I den lägenheten vi hade så hade vi världens hemskaste grannar. Det var MÅNGA gånger som mina 2 syskon på 6 och 10 år, kom hem gråtandes för att grann barnen hade slagit dom eller kastat sten på dom.

Och varje gång så blev jag tok förbannad och gick över till deras föräldrar och skällde ut dom.

Det blev jag som fick göra det för att pappa inte ville. Han satt bara vid sin dator.

En gång så kom pappan till grann barnen upp och knackade på. Och när jag öppnade dörren så stormade han in och tog sin hand på mitt ansikte och tröck upp mig mot väggen och skrek på syrianska eller något. Sen kommer hans son in och har med sig världens största och tjockaste pinne, och kastar den på min systers hals så att hon tappade andan och inte kunde få någon luft.

Pappan bara tittade på sin son och gav han en blick som typ sa "bra gjort". Sen gick dom. Vi var tvugna att ringa ambulansen på en gång eftersom att hon inte fick någon luft. Och som tur var så gick allting bra med henne.

Sonen som kastade pinnen var en utav dom ungarna som brukade slå mina syskon. Nu var säkert inte mina syskon oskyldiga i alla bråk med grann barnen, men någon gräns måste det ju finnas.

Inte fan gör föräldrar på det där viset!

När jag och min pappa stog på balkongen och rökte så höll dom där grann ungarna på att kasta upp smällare till balkongen, så vi var tvugna att springa in innan dom hann smälla på oss.

Nej usch. Det var det värsta stället vi någonsin har bott på!

 

Det här inlägget blev lite luddigt men jag ska lägga ned mer energi på morgondagens inlägg.