När familjen rivs sönder

 

Här kommer fortsättningen från Del 9!

 

 

När vi kom fram till jourfamiljen och körde in på gården så mötte jour-pappan upp oss. Vi fortsatte in till deras kök och satte oss vid köksbordet.

Där satt jag, mamma, två stycken från socialen och jour-pappan. Vi väntade in jour-mamman som var på väg hem till mötet.

Huset såg väldigt lantligt ut. Både på insidan och utsidan. Och det var massor av kor utanför tomten och det luktade bondgård överallt. Jag tänkte bara "Shit, vad har jag kommit till för ställe, jag är ju mitt ute i ingenstans."

Jour-pappan såg äldre ut än mina föräldrar och det jag tänkte då var "Om mina föräldrar inte förstår mig, hur ska då äldre personer kunna göra det."

Jag ville gå ut och röka, men hade inga cigaretter. Då tog jour-pappan fram sin frus (jour-mammans) cigaretter, och gav mig en. Då blev han lite coolare i mina ögon.

Sen kom jour-mamman hem, och jag kunde inte tro mina ögon. Hon såg inte alls ut som jag hade föreställt mig. Hon såg ju jätte cool ut. Hon hade silvrigt hår, smala målade ögonbryn, maskara med rosa ögonskugga. Men det som var ballast av allt, var att hon hade en ring piercing i läppen och fullt med hål i öronen!

Jag trodde att människor i 50 års åldern bara såg ut som gamlingar. Men icke då!

Jag fastnade också för hennes röst. Den var så len och vänlig.

När vi satt där på mötet så såg jag att dom faktiskt verkade bra och snälla. Jour-pappan verkade vara en med humor och älskade att skämta och skratta. Jag tyckte också att han var rolig, som skrattade åt sina egna skämt.

Efter mötet så visade dom mig runt i huset och visade mig mitt nya rum. När dom visade mig runt, så kunde jag bara tänka på rymningsplaner. Vilka dörrar jag kanske kunde smyga ut ifrån eller om det gick att hoppa ut från fönstret i mitt nya rum.

Det fanns också fler barn där. Dom hade en dotter som var lika gammal som mig, och så hade dom en annan tjej som också var jourplacerad där.

På kvällarna så brukade alla sitta inne i vardagsrummet och umgås och kolla på tv. Men jag vågade inte göra dom sällskap. Och jag kände mig inte redo. Allt var ju så nytt och jag var på ett helt främmanade ställe, långt hemifrån.

När kvällen kom, så bestämde jag mig för att inte rymma. Jag ville ge det en chans. Men jag visste att om jag ville, så kunde jag rymma.

Jag låg istället i min säng och grät. För det var då allting slog mig och alla tankar kom. Vad som precis hade hänt. Att jag var hos en främmande familj för att min pappa hade övergivit mig.

Dom tre första nätterna så låg jag i mitt nya rum och grät. Men sen grät jag inte mer. Sen gick min sorg mot pappa över till hat istället. Och jag bestämde mig för att aldrig mer ha någon kontakt med honom. och aldrig mer kalla honom för pappa.

 

Jag började tycka om jourhemmet mer och mer. Jag kände att det där stället var tryggt. Det var rutiner när man åt frukost och middag tillsammans. Det var även bra stämning och alla var så sociala med varandra. Och dom ville även prata med mig, lära känna mig och framförallt lyssna. Det kändes ovant, men jätte bra! Så sedd hade jag aldrig blivit någon gång och jag kände mig inte längre osynlig i mitt hem.